Södra Bergens Balalaikor är en folkmusikorkester från Stockholm. Vi är cirka 25 medlemmar och vi spelar på domror, balalajkor, flöjter, skalmejor, trätrumpeter, slagverk och dragspel. Vi är också en kör som sjunger ukrainskt, georgiskt och ryskt. En och annan Taube-låt slinker med. De senaste åren har vi spelat och samarbetat med blockflöjtisten Kristine West, violinisten Cecilia Zillacus och nyckelharpisten Cajsa Ekstav. Vi samlar in och skickar pengar till våra vänner Natalia och Sergey som leder ensemblen Musical Souvenir, en ungdomsorkester i Kharkiv, i Ukraina. Efter den ryska invasionen av Ukraina har vi arrangerat och spelat välgörenhetskonserter där biljettintäkterna oavkortat har gått till hjälporganisationer som verkar i krigets Ukraina.​

 

Södra Bergens Balalaikor spelade sin första konsert i Stockholm 1969. Då var orkesterns alldeles nybildad och upptäckarglädjen formligen sprutade ut den slaviska folkmusiken över alla som ville lyssna. Under Södra Bergens Balalaikors första turné var det inte så många som ville det. I en liten sörmländsk stadspark kom det endast en ensam farbror med hund och en kasse med öl och slog sig ned på en bänk framför scenen. Han gick efter ett tag. Hunden också. Snart spred sig dock ryktet om den färgstarka orkestern från Söders höjder och det dröjde inte länge förrän vi var tvungna att tacka nej till konsertförfrågningar. De fick helt enkelt inte plats i en allt mer fullsmockad kalender. Det är lätt att bli sentimental när man tittar tillbaka på alla turnéer som vi gjort tillsammans. Massor i Sverige men också en hel del utflykter till grannländerna, till Holland och Belgien, till Ukraina och Ryssland. Men allra mildast i hjärtat blir vi nog när vi tänker på alla de fina människor och medmusikanter som har kommit och gått genom åren. De har alla tillfört något som vi som är kvar försökt bevara. Det kan ha varit ett musikarrangemang, en improvisation, ett recept på en välkomstdrink, ett bevingat ord eller ett par ord av kärlek. För utan kärlek hade vi aldrig överlevt.

 

Kärleken till musiken, tänker kanske ni? Det tänker vi med. Men också kärleken till varandra, till våra instrument, och till idén om att alla är viktiga. Det ska villigt erkännas att den där kärleken till varandra har fått utstå stora prov. I en outsägligt demokratisk orkester som vår, där alla beslut ALLTID ska tas gemensamt, kan det hända att vi tycker helt olika. Då, när det begav sig, kallades det till principmöten! Ordet principmöte kan få den mesta hårdhudade och luttrade Södra Bergare att krypa ihop i fosterställning. Vid sådana möten togs (japp, vi har slutat med sådana) principerna kring vår verksamhets inriktning upp och nagelfors med dogmatiska uttalanden från de mest politiskt medvetna medlemmarna. Diskussionerna pågick fruktansvärt länge och de mest uthålliga segrade. Efter principmötenagjorde vi antagligen som vanligt igen. Och kärleken återvände förnöjt.

 

Kärleken skapade också samboförhållanden och en himla massa barn. Ett tag, i mitten 1990-talet, var det lika många ungar som musiker när vi satte oss i turnébussen för att fara i väg och spela. Kärleken skapar vänskapsband som håller oss ihop. Det är en sådan där varm och förlåtande kärlek. Inte en sådan som svallar och fräser utan en som behagligt bäddar ner oss och lågmält läser en rysk godnattsaga. Den folkliga musiken löper som en självklar illröd tråd genom Södra Bergens Balalaikors historia. Vi har nyfiket och alldeles lagom respektlöst gjort den till vår egen. Ibland har vi försökt att vara stiltrogna. Andra gånger har vi valt att låta bli. På senare år har vi letat fram svensk musik och arrangerat den för orkestern och tänkt att det egentligen inte finns några gränser. Det är inte så krångligt. Vi gör som vi vill. På vårt sätt. Med kärlek.